-

Kära alvedon, varför hjälper du inte?
Huvudvärk x1000, täppt i näsan x1000.
Vi gillar måndagar.

Ska göra ett tappert övertalningsförsök för att få mamma att gå ut och köpa choklad till mig. Eller något annat gott. Kan till och med tänka mig att följa med ut och handla om det behövs. Men jag vill inte gå ut själv.  Känns alltför avancerat.
Så nu sitter man här, brännskadad och allt. Kommer få jättefint ärr på långfinger knogen. Färgen är en blandning av lila och gult... Ska det vara så? Ska försöka få samhällsläxan klar idag så slipper jag den imorgon. Det är nog bara det jag orkar. Skriva om mitt liv om 10 år är bara för jobbigt. Jag vet verkligen inte vad jag vill bli förutom lycklig. Och det är inte så lätt att tala om hur jag blev det om 10 år. Dumma datorkunskap. Jag vet hur Word-programmet funkar.

Ska snart göra varm choklad tror jag. Fast om 10 minuter kommer jag börja svettas igen så det är nog inte ens lönt. Jag måste förresten sluta tugga sönder mina läppar. Har börjat med den hemska ovanan att göra det när jag grubblar över saker. Innan dess åt jag istället. Och innan dess var det naglarna som blev nerbitna. I årskurs två insåg jag att grubbla + bita på naglarna var en helt ok lösning.. (förlåt för ok:et. Har börjat skriva så efter att en viss person intoducerat detta ord i min vardag..) Sen blev det bita på naglarna + tröstäta. Det funkade också tills jag slutade trivas med mig själv och min kropp. Sen började kilorna rasa (ok, inte rasa men sakta med säkert trilla av igen) och jag blev så som jag var innan. Då började jag tugga på läpparna istället. Kanske borde sluta grubbla istället? Det kan ju också vara en lösning...

Emma